Postpartum traditioner i Medelhavet 1: intro
Vi känner till den kinesiska karantänen och lär oss om ayurdoulor tränade enligt den indiska traditionen. Vi känner även till en urmexikansk tradition som "closing the bones", men vad händer - eller brukade hända - när en kvinna var postpartum lite närmare oss, i södra Europa, i Medelhavsområdet?
Nuförtiden står postpartumperioden i fokus inom födselvärlden. Det publiceras böcker, kurser, poddar och massor av inlägg på sociala medier. Det finns doulor, birthworkers, olika projekt och företag som ägnar sig åt ämnet: omsorgen efter födseln. Det verkar som om vi har vaknat ur en lång sömn och insett att vi inte längre kan bortse från fjärde trimesterns (eller fjärde och femte, eller ännu mer…) betydelse för vår och våra barns livshälsa.
I Kina har kvinnor som har råd ofta en postpartum doula boende hos sig i flera veckor. (Dessa doulor kan också hittas i Sverige genom det kinesiska communityt.) Men i Kina finns det även ett alternativ: att flytta till ett hotell där mamman bor med sin bebis och eventuellt partner, och där alla får sina behov tillgodosedda professionellt. Konceptet kallas "zuo yuezi", vilket betyder postpartum inneslutning, eller att sitta sin "månad". Detta utgår från att tiden efter födseln faktiskt är en tröskel och att den födande behöver stöd från sin omgivning. Hon förväntas inte klara allt själv – kanske därför att det inte är möjligt. Det är inte möjligt att självständigt ta hand om sig själv på alla nivåer, plus en nyfödd, plus hemmet, plus allt annat och äldre barn, och göra det utan att någons behov blir förbisedda.
Från Indien kommer det ayurvediska köket med mycket som är bra för läkning av kroppen och själen, något som postpartum doulor i västvärlden går kurser i. Det har också blivit en trend med "closing the bones", en mexikansk ceremoni med rebozosjalen där den nyblivna mammans kropp insveps i flera färgade sjalar för att uppmärksamma födseln som en övergångsrit där hon har öppnat sig för att låta livet komma ut ur sin kropp. Ceremonin är också ett sätt att förbereda henne för kroppens egna läkande genom att "stänga", sätta tryck på kroppens olika delar som om man ville sätta en slutpunkt för graviditeten och födseln.
I Sverige får kvinnorna några inlagda bodys från sina kollegor och vänner, en del kontroller på BVC och ett omdiskuterat besök på barnmorskemottagningen ungefär 40 dagar efter födseln. Då erbjuds kvinnan hormonella preventivmedel och ibland ifrågasätts hon om hon vägrar. Det är oftast allt. Men vad händer i andra delar av Europa? Blir det något mer? Eftersom jag kommer från södra Europa, norra Medelhavet, tänkte jag börja med att undersöka läget där. Jag skickar förfrågningar och intervjuer runt hundra kvinnor från Grekland, Italien, Spanien och Portugal medan jag själv är postpartum med min andra son. Det verkar som om det inte finns mycket levande omsorg eller traditioner kvar, förutom i Grekland. Men det har funnits många olika i olika delar av området, så jag tar emot alla berättelser om en bättre och mer kollektiv omsorg för postpartum kvinnor. Samtidigt sitter jag själv här i Sverige och har inte fått mycket speciell stöttning i näring eller vila, förutom biffarna i tomatsås som mina kompisar Sali och Omar från Syrien lämnade vid min dörr några dagar efter födseln. Och "tortilla de papas" (omelett med lök och potatis) och avokadokräm som Carolina och Curro från Kanarieöarna ägnade åt mig. Jag har ändå funnit tröst i att söka information från förr som kan inspirera en mer medveten framtid och genom att själv förbereda mig för att stödja andra som postpartum doula i Östergötland.
Information om postpartum traditioner i något land runt Medelhavet verkar inte finnas i någon bok eller artikel som jag har kommit över. Den officiella historieskrivningen doftar inte av varm buljong, har inte kladdiga händer från levande kök eller fräscht blod – om det inte kommer från våld. Vi skriver vår egen herstory genom att intervjua andra kvinnor i husets vrår, sittandes på golvet, vid busshållplatsen, på fiket eller via telefonen. Jag antecknar flitigt i mobilen och i olika skrivböcker som finns utspridda i mitt och min partners lägenhet så jag kan komma åt dem medan jag ammar och/eller leker med min andra son. Det blir som att samla pusselbitar och hitta en röd tråd i dem, och i mig själv. Denna etnografiska testimonier kommer i bitar, de baseras på subjektiva upplevelser och kan representera ett områdes, en bys eller en familjs traditioner. Det finns inga officiella, nationella postpartum riktlinjer, naturligtvis. Du är välkommen att lägga till mer information om du vet något mer som saknas här.
